Grand Slam Tennis 2
21. februar 2012 20:28 | Nakadai Sundström
Jag har nyligen pratat av mig, i min recension av The Darkness II, om den gamla skolans värderingar där gameplay och en socialare form av tvåspelarläget existerade. Nu har jag spelat ett spel som, i sin genre, utgör essensen av just co-op. Jag har sportat loss med Grand Slam Tennis 2. Jag är ingen sportfantast, vare sig när det gäller verkliga livet eller spel, men jag är en hängiven fan av lokala tvåspelarlägen. Sportspel gör sig bäst när de spelas med en vän och jag har fått göra det den här gången. Jag återkommer till det senare dock.
På spelets startskärm får du bl.a välja om du vill köra en singel- eller dubbelmatch, träna eller göra karriär. Vill du spela lite lätt och ledigt kan du välja det förstnämnda alternativet, om du vill gå vidare med dina ambitioner är nog karriär och turneringar mer passande. Med det valet kommer du få skapa en karaktär att spela med. Karaktärsdesignen och hela bygg-din-egen-karaktär-läget hör knappast till spelets starkaste sida. Det är ett segt system som måste ladda upp varje exemplar, vare sig det är en frisyr eller ett par skor. Texturerna för ansiktena är riktigt snygga, men där tar det stopp. Resten av spelet känns bara som en upphottad version av the Sims. På tal om tillbehör – Du har ett antal pastellfärgade Nikeskor, samt ett gäng shorts, kepsar och t-shirts att välja på. Du kan även låsa upp en hel del utstyrslar med poäng du tjänar i olika tävlingar och här kommer vi till en ganska intressant sak – realism i spel. Personligen spelar jag spel för att få en liten verklighetsflykt, men när det kommer till sportspel så är realism viktigt. Du kan inte göra som i t.ex. Modern Warfare med sitt bombastiska och påhittade krigande. Det där ”lilla extra” har inget utrymme i sportspel, såvida man inte nischar det. När du då sitter där hemma och gör segertecken med knytnäven i luften efter att ha lyckats låsa upp ett par gräddgröna shorts med Adidaslogo på – då vet vi att spelet har lyckats återskapa verkligheten i sin mest realistiska och tristaste form.
Jag tycker inte att realism nödvändigtvis behöver vara dåligt i spel. Något som jag faktiskt imponerades av är hur levande och realistiska kommentatorerna känns. De kommenterar utifrån höjd, och hastighet på bollen, samt om du spelar fram mot nätet eller inte och hur du tar poäng. När du väl vinner setet med en lurig lobb, följt av att ha sprungit fram till nätet och smashat in den sista poängen kan du räkna med att kommentatorerna kommer anmärka på ditt strategiska spel och hur effektivt nätspel är om det används rätt. Det är inte det vanliga generiska ”Oj, vilken otur!” när du misslyckas med en serve eller förlorar en match, eller ”Han/hon är på G nu!” så fort det går bra.
Grafiken är inget märkvärdigt. Redan vid startskärmen känns det slött och ihopslängt för att spara tid. Titelbilden ser ut att vara att en utnött gammal digitalkamerabild från 1997 och det känns taffligt gjort. Visst, att lägga ner sådan energi på att klaga på en startskärm kanske verkar i överkant, men det är det första intrycket spelet ger mig. Och det första intrycket kan sitta hårt. För att bidra till min frustration måste jag logga in på EAs server för att få spela överhuvudtaget. Om jag måste logga in för att spela online kan jag köpa, men när jag vid titelskärmen måste komma ihåg login och lösenord -eller skaffa respektive- för att överhuvudtaget få spela känns det lite tradigt. När allt är klart och jag väl börjar spela märker jag att resten av spelet inte har mycket att imponera med, rent visuellt. Det är pastellfärgat, generiskt och väldigt oinspirerat, men så hör det väl till realismen i spelet, antar jag. Det hade inte spelat så stor roll om det hade funnits ett gameplay att prata om men även det känns ganska mediokert. Att spela en turnering är ett utdraget ”måste” som inte bidrar med särskilt mycket tillfredsställelse när man väl vinner den. Vid något enstaka tillfälle satt jag med segernäven i luften, men det var mest för att vi spelade om poängen längre än sju sekunder och min motståndare faktiskt bjöd på en utmaning.
Så hur fungerar co-op, då? Helt okej. Det är fortfarande ett oinspirerande spel, men när du, tillsammans med en vän, kör en dubbelmatch mot två motståndare ökar underhållningsvärdet en smula. Vi peppar varann och berömmer när vi räddar bollar och tar poäng. Jublar när vi vinner ett set, men mer än så blev det inte. Den enda möjligheten att spela två stycken i co-op är f.ö. träningsmatch för dubbel. Vi startade en turnering i hopp om att få samarbeta mot ett gemensamt mål, men icke. Vi spelade några matcher till i ”casual”-läget och fortsatte ha roligt med det istället. Detta bevisar tesen ”Delad glädje är dubbel glädje”. Det är inte spelet i sig som gör det roligt, det är den sociala biten som bidrar med det.
Något som kändes bra var kontrollen. Rörelsekontrollerna är sig lika, sen skjuter du med högra joysticken. Genom att använda den på olika sätt genom att dra uppåt eller nedåt och sedan släppa, eller dra bakåt och sedan framåt för att ladda lite hårdare skott är kontrollerna väldigt intuitiva och effektiva. Med drag åt sidorna kan du skruva till bollen och med LT kan du lobba dem. RT låter dig finta styrkan i skotten, vilket kan ha sin strategiska fördel. Det går snabbt att komma in i kontrollen och spelet kommer flyta på utan att man behöver tänka på annat än själva matchen.
Efter att ha spelat lite offline tänkte jag att det var dags att prova på onlineläget. Den främsta skillnaden var att motståndet var avsevärt tuffare. Jag valde allas vår Björn Borg och klev upp på planen mot Pete Sampras. Jag måste tyvärr meddela att Sverige kreverade mot begåvningen från staterna. Bortsett från motståndet så var det samma sak som offline.
Grand Slam Tennis 2 är inte sportspelhistoriens starkaste kort i leken och jag kommer inte försöka skaffa alla achievements till det. Vanligtvis spelar jag igenom spel och repriserar det sedan på en lägre svårighetsgrad för att ta mig an resten av utmaningarna på ett lite mer ledigt manér. Det här spelet kommer inte få uppleva det. Nackdelen med sportspel är att de sällan blir riktigt bra, då det är sportfantastens nivå av engagemang som definierar underhållningsvärdet. Jag, som överlag inte är intresserad av sportspel, tycker det är lite trist att de inte försöker väcka intresset hos oss som uppskattar sällskapsspel, men har svårt för just sportspel. Värt att tilläggas är att jag har ett otal timmar i bagaget från sportspel till NES, SNES och EAs egna NHL-serie från andra halvan av nittiotalet och jag har njutit storartat av dem. Jag antar att jag har problem med den pastellfärgade realismens prioritet över underhållande gameplay.
Nej, Grand Slam Tennis 2 var inte särskilt underhållande och jag undviker gladeligen det här spelet i fortsättningen. Hade jag varit en tennisfantast som kan all statistik till aktuella stjärnor och föredettingar inom sporten hade garanterat uppskattat det här mer, men jag vill spela tv-spel och bli underhållen, utan förkunskapskrav eller nödvändiga referenser.
21. februar 2012 20:28 | Nakadai Sundström
Jag har nyligen pratat av mig, i min recension av The Darkness II, om den gamla skolans värderingar där gameplay och en socialare form av tvåspelarläget existerade. Nu har jag spelat ett spel som, i sin genre, utgör essensen av just co-op. Jag har sportat loss med Grand Slam Tennis 2. Jag är ingen sportfantast, vare sig när det gäller verkliga livet eller spel, men jag är en hängiven fan av lokala tvåspelarlägen. Sportspel gör sig bäst när de spelas med en vän och jag har fått göra det den här gången. Jag återkommer till det senare dock.
På spelets startskärm får du bl.a välja om du vill köra en singel- eller dubbelmatch, träna eller göra karriär. Vill du spela lite lätt och ledigt kan du välja det förstnämnda alternativet, om du vill gå vidare med dina ambitioner är nog karriär och turneringar mer passande. Med det valet kommer du få skapa en karaktär att spela med. Karaktärsdesignen och hela bygg-din-egen-karaktär-läget hör knappast till spelets starkaste sida. Det är ett segt system som måste ladda upp varje exemplar, vare sig det är en frisyr eller ett par skor. Texturerna för ansiktena är riktigt snygga, men där tar det stopp. Resten av spelet känns bara som en upphottad version av the Sims. På tal om tillbehör – Du har ett antal pastellfärgade Nikeskor, samt ett gäng shorts, kepsar och t-shirts att välja på. Du kan även låsa upp en hel del utstyrslar med poäng du tjänar i olika tävlingar och här kommer vi till en ganska intressant sak – realism i spel. Personligen spelar jag spel för att få en liten verklighetsflykt, men när det kommer till sportspel så är realism viktigt. Du kan inte göra som i t.ex. Modern Warfare med sitt bombastiska och påhittade krigande. Det där ”lilla extra” har inget utrymme i sportspel, såvida man inte nischar det. När du då sitter där hemma och gör segertecken med knytnäven i luften efter att ha lyckats låsa upp ett par gräddgröna shorts med Adidaslogo på – då vet vi att spelet har lyckats återskapa verkligheten i sin mest realistiska och tristaste form.
 |
Grafiken är inget märkvärdigt. Redan vid startskärmen känns det slött och ihopslängt för att spara tid. Titelbilden ser ut att vara att en utnött gammal digitalkamerabild från 1997 och det känns taffligt gjort. Visst, att lägga ner sådan energi på att klaga på en startskärm kanske verkar i överkant, men det är det första intrycket spelet ger mig. Och det första intrycket kan sitta hårt. För att bidra till min frustration måste jag logga in på EAs server för att få spela överhuvudtaget. Om jag måste logga in för att spela online kan jag köpa, men när jag vid titelskärmen måste komma ihåg login och lösenord -eller skaffa respektive- för att överhuvudtaget få spela känns det lite tradigt. När allt är klart och jag väl börjar spela märker jag att resten av spelet inte har mycket att imponera med, rent visuellt. Det är pastellfärgat, generiskt och väldigt oinspirerat, men så hör det väl till realismen i spelet, antar jag. Det hade inte spelat så stor roll om det hade funnits ett gameplay att prata om men även det känns ganska mediokert. Att spela en turnering är ett utdraget ”måste” som inte bidrar med särskilt mycket tillfredsställelse när man väl vinner den. Vid något enstaka tillfälle satt jag med segernäven i luften, men det var mest för att vi spelade om poängen längre än sju sekunder och min motståndare faktiskt bjöd på en utmaning.
Så hur fungerar co-op, då? Helt okej. Det är fortfarande ett oinspirerande spel, men när du, tillsammans med en vän, kör en dubbelmatch mot två motståndare ökar underhållningsvärdet en smula. Vi peppar varann och berömmer när vi räddar bollar och tar poäng. Jublar när vi vinner ett set, men mer än så blev det inte. Den enda möjligheten att spela två stycken i co-op är f.ö. träningsmatch för dubbel. Vi startade en turnering i hopp om att få samarbeta mot ett gemensamt mål, men icke. Vi spelade några matcher till i ”casual”-läget och fortsatte ha roligt med det istället. Detta bevisar tesen ”Delad glädje är dubbel glädje”. Det är inte spelet i sig som gör det roligt, det är den sociala biten som bidrar med det.
Något som kändes bra var kontrollen. Rörelsekontrollerna är sig lika, sen skjuter du med högra joysticken. Genom att använda den på olika sätt genom att dra uppåt eller nedåt och sedan släppa, eller dra bakåt och sedan framåt för att ladda lite hårdare skott är kontrollerna väldigt intuitiva och effektiva. Med drag åt sidorna kan du skruva till bollen och med LT kan du lobba dem. RT låter dig finta styrkan i skotten, vilket kan ha sin strategiska fördel. Det går snabbt att komma in i kontrollen och spelet kommer flyta på utan att man behöver tänka på annat än själva matchen.
Efter att ha spelat lite offline tänkte jag att det var dags att prova på onlineläget. Den främsta skillnaden var att motståndet var avsevärt tuffare. Jag valde allas vår Björn Borg och klev upp på planen mot Pete Sampras. Jag måste tyvärr meddela att Sverige kreverade mot begåvningen från staterna. Bortsett från motståndet så var det samma sak som offline.
 |
Nej, Grand Slam Tennis 2 var inte särskilt underhållande och jag undviker gladeligen det här spelet i fortsättningen. Hade jag varit en tennisfantast som kan all statistik till aktuella stjärnor och föredettingar inom sporten hade garanterat uppskattat det här mer, men jag vill spela tv-spel och bli underhållen, utan förkunskapskrav eller nödvändiga referenser.
|
Titel Grand Slam Tennis 2 Utvecklare: EA Sports Distributör: EA |
Release datum 2012-02-10 Plattform Xbox360 Antal spelare 1-4 |
PEGI
|
Gameplay: 7 /10 Grafik: 6 /10 Hållbarhet: 5 /10 Xbox Live: 5 /10 Overall: 6 /10 |
Grand Slam Tennis 2
21. februar 2012 20:28 | Nakadai Sundström
Jag har nyligen pratat av mig, i min recension av The Darkness II, om den gamla skolans värderingar där gameplay och en socialare form av tvåspelarläget existerade. Nu har jag spelat ett spel som, i sin genre, utgör essensen av just co-op. Jag har sportat loss med Grand Slam Tennis 2. Jag är ingen sportfantast, vare sig när det gäller verkliga livet eller spel, men jag är en hängiven fan av lokala tvåspelarlägen. Sportspel gör sig bäst när de spelas med en vän och jag har fått göra det den här gången. Jag återkommer till det senare dock.
På spelets startskärm får du bl.a välja om du vill köra en singel- eller dubbelmatch, träna eller göra karriär. Vill du spela lite lätt och ledigt kan du välja det förstnämnda alternativet, om du vill gå vidare med dina ambitioner är nog karriär och turneringar mer passande. Med det valet kommer du få skapa en karaktär att spela med. Karaktärsdesignen och hela bygg-din-egen-karaktär-läget hör knappast till spelets starkaste sida. Det är ett segt system som måste ladda upp varje exemplar, vare sig det är en frisyr eller ett par skor. Texturerna för ansiktena är riktigt snygga, men där tar det stopp. Resten av spelet känns bara som en upphottad version av the Sims. På tal om tillbehör – Du har ett antal pastellfärgade Nikeskor, samt ett gäng shorts, kepsar och t-shirts att välja på. Du kan även låsa upp en hel del utstyrslar med poäng du tjänar i olika tävlingar och här kommer vi till en ganska intressant sak – realism i spel. Personligen spelar jag spel för att få en liten verklighetsflykt, men när det kommer till sportspel så är realism viktigt. Du kan inte göra som i t.ex. Modern Warfare med sitt bombastiska och påhittade krigande. Det där ”lilla extra” har inget utrymme i sportspel, såvida man inte nischar det. När du då sitter där hemma och gör segertecken med knytnäven i luften efter att ha lyckats låsa upp ett par gräddgröna shorts med Adidaslogo på – då vet vi att spelet har lyckats återskapa verkligheten i sin mest realistiska och tristaste form.
Jag tycker inte att realism nödvändigtvis behöver vara dåligt i spel. Något som jag faktiskt imponerades av är hur levande och realistiska kommentatorerna känns. De kommenterar utifrån höjd, och hastighet på bollen, samt om du spelar fram mot nätet eller inte och hur du tar poäng. När du väl vinner setet med en lurig lobb, följt av att ha sprungit fram till nätet och smashat in den sista poängen kan du räkna med att kommentatorerna kommer anmärka på ditt strategiska spel och hur effektivt nätspel är om det används rätt. Det är inte det vanliga generiska ”Oj, vilken otur!” när du misslyckas med en serve eller förlorar en match, eller ”Han/hon är på G nu!” så fort det går bra.
Grafiken är inget märkvärdigt. Redan vid startskärmen känns det slött och ihopslängt för att spara tid. Titelbilden ser ut att vara att en utnött gammal digitalkamerabild från 1997 och det känns taffligt gjort. Visst, att lägga ner sådan energi på att klaga på en startskärm kanske verkar i överkant, men det är det första intrycket spelet ger mig. Och det första intrycket kan sitta hårt. För att bidra till min frustration måste jag logga in på EAs server för att få spela överhuvudtaget. Om jag måste logga in för att spela online kan jag köpa, men när jag vid titelskärmen måste komma ihåg login och lösenord -eller skaffa respektive- för att överhuvudtaget få spela känns det lite tradigt. När allt är klart och jag väl börjar spela märker jag att resten av spelet inte har mycket att imponera med, rent visuellt. Det är pastellfärgat, generiskt och väldigt oinspirerat, men så hör det väl till realismen i spelet, antar jag. Det hade inte spelat så stor roll om det hade funnits ett gameplay att prata om men även det känns ganska mediokert. Att spela en turnering är ett utdraget ”måste” som inte bidrar med särskilt mycket tillfredsställelse när man väl vinner den. Vid något enstaka tillfälle satt jag med segernäven i luften, men det var mest för att vi spelade om poängen längre än sju sekunder och min motståndare faktiskt bjöd på en utmaning.
Så hur fungerar co-op, då? Helt okej. Det är fortfarande ett oinspirerande spel, men när du, tillsammans med en vän, kör en dubbelmatch mot två motståndare ökar underhållningsvärdet en smula. Vi peppar varann och berömmer när vi räddar bollar och tar poäng. Jublar när vi vinner ett set, men mer än så blev det inte. Den enda möjligheten att spela två stycken i co-op är f.ö. träningsmatch för dubbel. Vi startade en turnering i hopp om att få samarbeta mot ett gemensamt mål, men icke. Vi spelade några matcher till i ”casual”-läget och fortsatte ha roligt med det istället. Detta bevisar tesen ”Delad glädje är dubbel glädje”. Det är inte spelet i sig som gör det roligt, det är den sociala biten som bidrar med det.
Något som kändes bra var kontrollen. Rörelsekontrollerna är sig lika, sen skjuter du med högra joysticken. Genom att använda den på olika sätt genom att dra uppåt eller nedåt och sedan släppa, eller dra bakåt och sedan framåt för att ladda lite hårdare skott är kontrollerna väldigt intuitiva och effektiva. Med drag åt sidorna kan du skruva till bollen och med LT kan du lobba dem. RT låter dig finta styrkan i skotten, vilket kan ha sin strategiska fördel. Det går snabbt att komma in i kontrollen och spelet kommer flyta på utan att man behöver tänka på annat än själva matchen.
Efter att ha spelat lite offline tänkte jag att det var dags att prova på onlineläget. Den främsta skillnaden var att motståndet var avsevärt tuffare. Jag valde allas vår Björn Borg och klev upp på planen mot Pete Sampras. Jag måste tyvärr meddela att Sverige kreverade mot begåvningen från staterna. Bortsett från motståndet så var det samma sak som offline.
Grand Slam Tennis 2 är inte sportspelhistoriens starkaste kort i leken och jag kommer inte försöka skaffa alla achievements till det. Vanligtvis spelar jag igenom spel och repriserar det sedan på en lägre svårighetsgrad för att ta mig an resten av utmaningarna på ett lite mer ledigt manér. Det här spelet kommer inte få uppleva det. Nackdelen med sportspel är att de sällan blir riktigt bra, då det är sportfantastens nivå av engagemang som definierar underhållningsvärdet. Jag, som överlag inte är intresserad av sportspel, tycker det är lite trist att de inte försöker väcka intresset hos oss som uppskattar sällskapsspel, men har svårt för just sportspel. Värt att tilläggas är att jag har ett otal timmar i bagaget från sportspel till NES, SNES och EAs egna NHL-serie från andra halvan av nittiotalet och jag har njutit storartat av dem. Jag antar att jag har problem med den pastellfärgade realismens prioritet över underhållande gameplay.
Nej, Grand Slam Tennis 2 var inte särskilt underhållande och jag undviker gladeligen det här spelet i fortsättningen. Hade jag varit en tennisfantast som kan all statistik till aktuella stjärnor och föredettingar inom sporten hade garanterat uppskattat det här mer, men jag vill spela tv-spel och bli underhållen, utan förkunskapskrav eller nödvändiga referenser.
21. februar 2012 20:28 | Nakadai Sundström
Jag har nyligen pratat av mig, i min recension av The Darkness II, om den gamla skolans värderingar där gameplay och en socialare form av tvåspelarläget existerade. Nu har jag spelat ett spel som, i sin genre, utgör essensen av just co-op. Jag har sportat loss med Grand Slam Tennis 2. Jag är ingen sportfantast, vare sig när det gäller verkliga livet eller spel, men jag är en hängiven fan av lokala tvåspelarlägen. Sportspel gör sig bäst när de spelas med en vän och jag har fått göra det den här gången. Jag återkommer till det senare dock.
På spelets startskärm får du bl.a välja om du vill köra en singel- eller dubbelmatch, träna eller göra karriär. Vill du spela lite lätt och ledigt kan du välja det förstnämnda alternativet, om du vill gå vidare med dina ambitioner är nog karriär och turneringar mer passande. Med det valet kommer du få skapa en karaktär att spela med. Karaktärsdesignen och hela bygg-din-egen-karaktär-läget hör knappast till spelets starkaste sida. Det är ett segt system som måste ladda upp varje exemplar, vare sig det är en frisyr eller ett par skor. Texturerna för ansiktena är riktigt snygga, men där tar det stopp. Resten av spelet känns bara som en upphottad version av the Sims. På tal om tillbehör – Du har ett antal pastellfärgade Nikeskor, samt ett gäng shorts, kepsar och t-shirts att välja på. Du kan även låsa upp en hel del utstyrslar med poäng du tjänar i olika tävlingar och här kommer vi till en ganska intressant sak – realism i spel. Personligen spelar jag spel för att få en liten verklighetsflykt, men när det kommer till sportspel så är realism viktigt. Du kan inte göra som i t.ex. Modern Warfare med sitt bombastiska och påhittade krigande. Det där ”lilla extra” har inget utrymme i sportspel, såvida man inte nischar det. När du då sitter där hemma och gör segertecken med knytnäven i luften efter att ha lyckats låsa upp ett par gräddgröna shorts med Adidaslogo på – då vet vi att spelet har lyckats återskapa verkligheten i sin mest realistiska och tristaste form.
|
Grafiken är inget märkvärdigt. Redan vid startskärmen känns det slött och ihopslängt för att spara tid. Titelbilden ser ut att vara att en utnött gammal digitalkamerabild från 1997 och det känns taffligt gjort. Visst, att lägga ner sådan energi på att klaga på en startskärm kanske verkar i överkant, men det är det första intrycket spelet ger mig. Och det första intrycket kan sitta hårt. För att bidra till min frustration måste jag logga in på EAs server för att få spela överhuvudtaget. Om jag måste logga in för att spela online kan jag köpa, men när jag vid titelskärmen måste komma ihåg login och lösenord -eller skaffa respektive- för att överhuvudtaget få spela känns det lite tradigt. När allt är klart och jag väl börjar spela märker jag att resten av spelet inte har mycket att imponera med, rent visuellt. Det är pastellfärgat, generiskt och väldigt oinspirerat, men så hör det väl till realismen i spelet, antar jag. Det hade inte spelat så stor roll om det hade funnits ett gameplay att prata om men även det känns ganska mediokert. Att spela en turnering är ett utdraget ”måste” som inte bidrar med särskilt mycket tillfredsställelse när man väl vinner den. Vid något enstaka tillfälle satt jag med segernäven i luften, men det var mest för att vi spelade om poängen längre än sju sekunder och min motståndare faktiskt bjöd på en utmaning.
Så hur fungerar co-op, då? Helt okej. Det är fortfarande ett oinspirerande spel, men när du, tillsammans med en vän, kör en dubbelmatch mot två motståndare ökar underhållningsvärdet en smula. Vi peppar varann och berömmer när vi räddar bollar och tar poäng. Jublar när vi vinner ett set, men mer än så blev det inte. Den enda möjligheten att spela två stycken i co-op är f.ö. träningsmatch för dubbel. Vi startade en turnering i hopp om att få samarbeta mot ett gemensamt mål, men icke. Vi spelade några matcher till i ”casual”-läget och fortsatte ha roligt med det istället. Detta bevisar tesen ”Delad glädje är dubbel glädje”. Det är inte spelet i sig som gör det roligt, det är den sociala biten som bidrar med det.
Något som kändes bra var kontrollen. Rörelsekontrollerna är sig lika, sen skjuter du med högra joysticken. Genom att använda den på olika sätt genom att dra uppåt eller nedåt och sedan släppa, eller dra bakåt och sedan framåt för att ladda lite hårdare skott är kontrollerna väldigt intuitiva och effektiva. Med drag åt sidorna kan du skruva till bollen och med LT kan du lobba dem. RT låter dig finta styrkan i skotten, vilket kan ha sin strategiska fördel. Det går snabbt att komma in i kontrollen och spelet kommer flyta på utan att man behöver tänka på annat än själva matchen.
Efter att ha spelat lite offline tänkte jag att det var dags att prova på onlineläget. Den främsta skillnaden var att motståndet var avsevärt tuffare. Jag valde allas vår Björn Borg och klev upp på planen mot Pete Sampras. Jag måste tyvärr meddela att Sverige kreverade mot begåvningen från staterna. Bortsett från motståndet så var det samma sak som offline.
|
Nej, Grand Slam Tennis 2 var inte särskilt underhållande och jag undviker gladeligen det här spelet i fortsättningen. Hade jag varit en tennisfantast som kan all statistik till aktuella stjärnor och föredettingar inom sporten hade garanterat uppskattat det här mer, men jag vill spela tv-spel och bli underhållen, utan förkunskapskrav eller nödvändiga referenser.
|
Titel Grand Slam Tennis 2 Utvecklare: EA Sports Distributör: EA |
Release datum 2012-02-10 Plattform Xbox360 Antal spelare 1-4 |
|
PEGI
|
Gameplay: 7 /10 Grafik: 6 /10 Hållbarhet: 5 /10 Xbox Live: 5 /10 Overall: 6 /10 |
Grand Slam Tennis 2
21. februar 2012 20:28 | Nakadai Sundström
Jag har nyligen pratat av mig, i min recension av The Darkness II, om den gamla skolans värderingar där gameplay och en socialare form av tvåspelarläget existerade. Nu har jag spelat ett spel som, i sin genre, utgör essensen av just co-op. Jag har sportat loss med Grand Slam Tennis 2. Jag är ingen sportfantast, vare sig när det gäller verkliga livet eller spel, men jag är en hängiven fan av lokala tvåspelarlägen. Sportspel gör sig bäst när de spelas med en vän och jag har fått göra det den här gången. Jag återkommer till det senare dock.
På spelets startskärm får du bl.a välja om du vill köra en singel- eller dubbelmatch, träna eller göra karriär. Vill du spela lite lätt och ledigt kan du välja det förstnämnda alternativet, om du vill gå vidare med dina ambitioner är nog karriär och turneringar mer passande. Med det valet kommer du få skapa en karaktär att spela med. Karaktärsdesignen och hela bygg-din-egen-karaktär-läget hör knappast till spelets starkaste sida. Det är ett segt system som måste ladda upp varje exemplar, vare sig det är en frisyr eller ett par skor. Texturerna för ansiktena är riktigt snygga, men där tar det stopp. Resten av spelet känns bara som en upphottad version av the Sims. På tal om tillbehör – Du har ett antal pastellfärgade Nikeskor, samt ett gäng shorts, kepsar och t-shirts att välja på. Du kan även låsa upp en hel del utstyrslar med poäng du tjänar i olika tävlingar och här kommer vi till en ganska intressant sak – realism i spel. Personligen spelar jag spel för att få en liten verklighetsflykt, men när det kommer till sportspel så är realism viktigt. Du kan inte göra som i t.ex. Modern Warfare med sitt bombastiska och påhittade krigande. Det där ”lilla extra” har inget utrymme i sportspel, såvida man inte nischar det. När du då sitter där hemma och gör segertecken med knytnäven i luften efter att ha lyckats låsa upp ett par gräddgröna shorts med Adidaslogo på – då vet vi att spelet har lyckats återskapa verkligheten i sin mest realistiska och tristaste form.
Jag tycker inte att realism nödvändigtvis behöver vara dåligt i spel. Något som jag faktiskt imponerades av är hur levande och realistiska kommentatorerna känns. De kommenterar utifrån höjd, och hastighet på bollen, samt om du spelar fram mot nätet eller inte och hur du tar poäng. När du väl vinner setet med en lurig lobb, följt av att ha sprungit fram till nätet och smashat in den sista poängen kan du räkna med att kommentatorerna kommer anmärka på ditt strategiska spel och hur effektivt nätspel är om det används rätt. Det är inte det vanliga generiska ”Oj, vilken otur!” när du misslyckas med en serve eller förlorar en match, eller ”Han/hon är på G nu!” så fort det går bra.
Grafiken är inget märkvärdigt. Redan vid startskärmen känns det slött och ihopslängt för att spara tid. Titelbilden ser ut att vara att en utnött gammal digitalkamerabild från 1997 och det känns taffligt gjort. Visst, att lägga ner sådan energi på att klaga på en startskärm kanske verkar i överkant, men det är det första intrycket spelet ger mig. Och det första intrycket kan sitta hårt. För att bidra till min frustration måste jag logga in på EAs server för att få spela överhuvudtaget. Om jag måste logga in för att spela online kan jag köpa, men när jag vid titelskärmen måste komma ihåg login och lösenord -eller skaffa respektive- för att överhuvudtaget få spela känns det lite tradigt. När allt är klart och jag väl börjar spela märker jag att resten av spelet inte har mycket att imponera med, rent visuellt. Det är pastellfärgat, generiskt och väldigt oinspirerat, men så hör det väl till realismen i spelet, antar jag. Det hade inte spelat så stor roll om det hade funnits ett gameplay att prata om men även det känns ganska mediokert. Att spela en turnering är ett utdraget ”måste” som inte bidrar med särskilt mycket tillfredsställelse när man väl vinner den. Vid något enstaka tillfälle satt jag med segernäven i luften, men det var mest för att vi spelade om poängen längre än sju sekunder och min motståndare faktiskt bjöd på en utmaning.
Så hur fungerar co-op, då? Helt okej. Det är fortfarande ett oinspirerande spel, men när du, tillsammans med en vän, kör en dubbelmatch mot två motståndare ökar underhållningsvärdet en smula. Vi peppar varann och berömmer när vi räddar bollar och tar poäng. Jublar när vi vinner ett set, men mer än så blev det inte. Den enda möjligheten att spela två stycken i co-op är f.ö. träningsmatch för dubbel. Vi startade en turnering i hopp om att få samarbeta mot ett gemensamt mål, men icke. Vi spelade några matcher till i ”casual”-läget och fortsatte ha roligt med det istället. Detta bevisar tesen ”Delad glädje är dubbel glädje”. Det är inte spelet i sig som gör det roligt, det är den sociala biten som bidrar med det.
Något som kändes bra var kontrollen. Rörelsekontrollerna är sig lika, sen skjuter du med högra joysticken. Genom att använda den på olika sätt genom att dra uppåt eller nedåt och sedan släppa, eller dra bakåt och sedan framåt för att ladda lite hårdare skott är kontrollerna väldigt intuitiva och effektiva. Med drag åt sidorna kan du skruva till bollen och med LT kan du lobba dem. RT låter dig finta styrkan i skotten, vilket kan ha sin strategiska fördel. Det går snabbt att komma in i kontrollen och spelet kommer flyta på utan att man behöver tänka på annat än själva matchen.
Efter att ha spelat lite offline tänkte jag att det var dags att prova på onlineläget. Den främsta skillnaden var att motståndet var avsevärt tuffare. Jag valde allas vår Björn Borg och klev upp på planen mot Pete Sampras. Jag måste tyvärr meddela att Sverige kreverade mot begåvningen från staterna. Bortsett från motståndet så var det samma sak som offline.
Grand Slam Tennis 2 är inte sportspelhistoriens starkaste kort i leken och jag kommer inte försöka skaffa alla achievements till det. Vanligtvis spelar jag igenom spel och repriserar det sedan på en lägre svårighetsgrad för att ta mig an resten av utmaningarna på ett lite mer ledigt manér. Det här spelet kommer inte få uppleva det. Nackdelen med sportspel är att de sällan blir riktigt bra, då det är sportfantastens nivå av engagemang som definierar underhållningsvärdet. Jag, som överlag inte är intresserad av sportspel, tycker det är lite trist att de inte försöker väcka intresset hos oss som uppskattar sällskapsspel, men har svårt för just sportspel. Värt att tilläggas är att jag har ett otal timmar i bagaget från sportspel till NES, SNES och EAs egna NHL-serie från andra halvan av nittiotalet och jag har njutit storartat av dem. Jag antar att jag har problem med den pastellfärgade realismens prioritet över underhållande gameplay.
Nej, Grand Slam Tennis 2 var inte särskilt underhållande och jag undviker gladeligen det här spelet i fortsättningen. Hade jag varit en tennisfantast som kan all statistik till aktuella stjärnor och föredettingar inom sporten hade garanterat uppskattat det här mer, men jag vill spela tv-spel och bli underhållen, utan förkunskapskrav eller nödvändiga referenser.
21. februar 2012 20:28 | Nakadai Sundström
Jag har nyligen pratat av mig, i min recension av The Darkness II, om den gamla skolans värderingar där gameplay och en socialare form av tvåspelarläget existerade. Nu har jag spelat ett spel som, i sin genre, utgör essensen av just co-op. Jag har sportat loss med Grand Slam Tennis 2. Jag är ingen sportfantast, vare sig när det gäller verkliga livet eller spel, men jag är en hängiven fan av lokala tvåspelarlägen. Sportspel gör sig bäst när de spelas med en vän och jag har fått göra det den här gången. Jag återkommer till det senare dock.
På spelets startskärm får du bl.a välja om du vill köra en singel- eller dubbelmatch, träna eller göra karriär. Vill du spela lite lätt och ledigt kan du välja det förstnämnda alternativet, om du vill gå vidare med dina ambitioner är nog karriär och turneringar mer passande. Med det valet kommer du få skapa en karaktär att spela med. Karaktärsdesignen och hela bygg-din-egen-karaktär-läget hör knappast till spelets starkaste sida. Det är ett segt system som måste ladda upp varje exemplar, vare sig det är en frisyr eller ett par skor. Texturerna för ansiktena är riktigt snygga, men där tar det stopp. Resten av spelet känns bara som en upphottad version av the Sims. På tal om tillbehör – Du har ett antal pastellfärgade Nikeskor, samt ett gäng shorts, kepsar och t-shirts att välja på. Du kan även låsa upp en hel del utstyrslar med poäng du tjänar i olika tävlingar och här kommer vi till en ganska intressant sak – realism i spel. Personligen spelar jag spel för att få en liten verklighetsflykt, men när det kommer till sportspel så är realism viktigt. Du kan inte göra som i t.ex. Modern Warfare med sitt bombastiska och påhittade krigande. Det där ”lilla extra” har inget utrymme i sportspel, såvida man inte nischar det. När du då sitter där hemma och gör segertecken med knytnäven i luften efter att ha lyckats låsa upp ett par gräddgröna shorts med Adidaslogo på – då vet vi att spelet har lyckats återskapa verkligheten i sin mest realistiska och tristaste form.
|
Grafiken är inget märkvärdigt. Redan vid startskärmen känns det slött och ihopslängt för att spara tid. Titelbilden ser ut att vara att en utnött gammal digitalkamerabild från 1997 och det känns taffligt gjort. Visst, att lägga ner sådan energi på att klaga på en startskärm kanske verkar i överkant, men det är det första intrycket spelet ger mig. Och det första intrycket kan sitta hårt. För att bidra till min frustration måste jag logga in på EAs server för att få spela överhuvudtaget. Om jag måste logga in för att spela online kan jag köpa, men när jag vid titelskärmen måste komma ihåg login och lösenord -eller skaffa respektive- för att överhuvudtaget få spela känns det lite tradigt. När allt är klart och jag väl börjar spela märker jag att resten av spelet inte har mycket att imponera med, rent visuellt. Det är pastellfärgat, generiskt och väldigt oinspirerat, men så hör det väl till realismen i spelet, antar jag. Det hade inte spelat så stor roll om det hade funnits ett gameplay att prata om men även det känns ganska mediokert. Att spela en turnering är ett utdraget ”måste” som inte bidrar med särskilt mycket tillfredsställelse när man väl vinner den. Vid något enstaka tillfälle satt jag med segernäven i luften, men det var mest för att vi spelade om poängen längre än sju sekunder och min motståndare faktiskt bjöd på en utmaning.
Så hur fungerar co-op, då? Helt okej. Det är fortfarande ett oinspirerande spel, men när du, tillsammans med en vän, kör en dubbelmatch mot två motståndare ökar underhållningsvärdet en smula. Vi peppar varann och berömmer när vi räddar bollar och tar poäng. Jublar när vi vinner ett set, men mer än så blev det inte. Den enda möjligheten att spela två stycken i co-op är f.ö. träningsmatch för dubbel. Vi startade en turnering i hopp om att få samarbeta mot ett gemensamt mål, men icke. Vi spelade några matcher till i ”casual”-läget och fortsatte ha roligt med det istället. Detta bevisar tesen ”Delad glädje är dubbel glädje”. Det är inte spelet i sig som gör det roligt, det är den sociala biten som bidrar med det.
Något som kändes bra var kontrollen. Rörelsekontrollerna är sig lika, sen skjuter du med högra joysticken. Genom att använda den på olika sätt genom att dra uppåt eller nedåt och sedan släppa, eller dra bakåt och sedan framåt för att ladda lite hårdare skott är kontrollerna väldigt intuitiva och effektiva. Med drag åt sidorna kan du skruva till bollen och med LT kan du lobba dem. RT låter dig finta styrkan i skotten, vilket kan ha sin strategiska fördel. Det går snabbt att komma in i kontrollen och spelet kommer flyta på utan att man behöver tänka på annat än själva matchen.
Efter att ha spelat lite offline tänkte jag att det var dags att prova på onlineläget. Den främsta skillnaden var att motståndet var avsevärt tuffare. Jag valde allas vår Björn Borg och klev upp på planen mot Pete Sampras. Jag måste tyvärr meddela att Sverige kreverade mot begåvningen från staterna. Bortsett från motståndet så var det samma sak som offline.
|
Nej, Grand Slam Tennis 2 var inte särskilt underhållande och jag undviker gladeligen det här spelet i fortsättningen. Hade jag varit en tennisfantast som kan all statistik till aktuella stjärnor och föredettingar inom sporten hade garanterat uppskattat det här mer, men jag vill spela tv-spel och bli underhållen, utan förkunskapskrav eller nödvändiga referenser.
|
Titel Grand Slam Tennis 2 Utvecklare: EA Sports Distributör: EA |
Release datum 2012-02-10 Platform Xbox360 Antal spillere 1-4 |
|
PEGI
|
Gameplay: 7 /10 Grafik: 6 /10 Hållbarhet: 5 /10 Xbox Live: 5 /10 Overall: 6 /10 |
This doesn't work yet.